Trodde aldrig att jag kunde!

För någon som har tränat hela sitt liv är det tydligen ganska svårt att föreställa sig hur det är att inte ha någon kondition eller att inte kunna röra sig smidigt eller att inte kunna göra en armhävning ens från knäna. Det är ju bara att springa. Jag har inte sprungit i hela mitt liv. Jag sprang inte 2,5km på gympan. Jag gick. I februari/mars när jag skulle börja ta tag i mitt mål jag satte vid nyår, att jag skulle springa hela varvet runt ån till semestern, började jag undra vad jag hade gett mig in på. Jag skulle springa 6.4 km utan att stanna och jag kunde inte springa mer än 3 min åt gången. Den där som tränat hela sitt liv började inse att det inte bara är att springa. Luften kom liksom inte ner i lungorna. Lika envis som jag var förra året med alla promenader, lika envist har jag gnetat på runt ån. Ömsom springande, ömsom gående. Rickard har peppat, sprungit med mig, googlat tips på hur man kan träna kondis men i slutändan är det ju jag som har gjort det. O den känslan när jag i lördags tog mig runt hela varvet var fan underbar. Jag sprang o sprang o sprang o tillslut var jag runt. Idag sprang jag mitt tredje varv. Det går inte fort, men jag springer. Det trodde jag aldrig!

Nu är det bara de där 10 armhävningarna från tårna på nyårsafton då...