Axlarna är så långt nere det bara går. Mungiporna är så högt upp det bara går. Varken hjärta, hjärna eller mage hispar längre. Allt är så självklart. Inte klart och färdigt, finns saker som ska tas hänsyn till och saker som ska gås igenom. Men frågan är inte om det löser sig, utan hur vi löser det.
Det slog ner som en bomb från absolut ingenstans. En blixt från klar himmel. För några månader sen skulle det ha varit ett gapskratt. Saker förändras. Bitar faller på plats. Jag mår perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar